SOtM använder i princip alltid USB som gränssnitt i sina produkter.

Det finns en uppsjö av olika kontakter och format, så varför just USB.

Typisk baksida på en DAC, Följande ingångar Vänster till höger; AES/EBU, Coax SP-DIF (Både RCA och BNC kontakt, I2S (via HDMI kontakt) USB Samt Optisk Toslink.

Optisk Toslink

Fördelen är att den avskiljer galvaniskt, men den sällan stöd för mer än max 24/96 PCM. Det finns ingen DSD stöd alls. Sedan är tillgängliga sändare och mottagare inte av så hög kvalitet

Coax S/P DIF

Egentligen samma format som opitiskt, men med elektrisk överföring. Fungerar oftast upp till 24/192 samt stöd för DSD via DOP, men inte för de högsta upplösningarna.

AES/EBU

Detta är samma format som ovan, men med balanserad elektrisk överföring och högre signalstyrka. Fungerar oftast upp till 24/192 samt stöd för DSD via DOP, men inte för de högsta upplösningarna. Detta är studiostandarden.

I2S

Egentligen är detta ett format som finns internt i alla Spelare och DACar och på pappret det mest ideala formatet. Det klarar alla signalformat.

I det fallet det används mellan spelare och DAC finns det oftast 2 kontakttyper RJ45 (nätverkskontakt) eller HDMI, och detta utan att det är kompatibelt med nätverk eller HDMI. För att ytterligare komplicera saker finns det flera olika sätt som signalen kopplas i dessa kontakter. Olika tillverkare använder olika stift osv. Och de olika kopplingarna är inte kompatibla med varandra.

USB

Det som då återstår är USB. Egentligen är USB en datorprodukt och inte ursprungligen framtagen för ljud. Men det är idag en mycket vanlig standard som har det bredaste stödet för olika format och upplösningar. PCM 32/768 samt DSD512. Nackdelen är att eftersom USB inte är avsett för ljud kan kvaliteten på överföringen variera stort. SOtM har på sina spelare en USB-utgång som är optimerad för ljud, vilket innebär bättre klockkretsar, bättre filtrering mm. Sedan har man olika produkter som snyggar till USB för produkter som inte har SOtMs egna optimerade signalhantering.